Att se på tv med Kierkegaard

Johanna Söderhagen har lånat ett par gamla filosofglasögon och närstuderat andra säsongen av Girls.

Årets mest omskakande serieupplevelse var andra säsongen av Girls. Så mycket smärta, mörker och ångest att jag stundtals kände mig alldeles matt inombords. Men ska jag vara ärlig så tyckte jag inte att första säsongen var speciellt överväldigande, trots hyllningarna. Framförallt var det var svårt att se förbi Hannahs bortskämdhet och jag ville inte känna med henne. Det fanns helt enkelt ingen svärta bakom hennes neuroser,  utan bara en barnrumpig överklassunge som var upprörd över att hon måste försörja sig själv. Andra säsongen utvecklade istället karaktärerna och lät dem vara precis lika osympatiska som tidigare, men med en anledning. Samtliga ställs inför existentiella problem och hanterar dem synnerligen dåligt, vilket leder till än mer ångest och smärta. Varför blir det då såhär, varför mår tjejerna bara sämre för varje avsnitt som går? För att reda ut denna fråga tar jag hjälp av Nordens störste filosof genom tiderna, 200-årige existentialisten Sören Kierkegaard. Vid en första anblick är det svårt att se kopplingen, men tittar man närmare är Girls ett typexempel på hur fel det kan gå enligt Kierkegaard.

Kierkegaard har delat in människans relation till livet i olika livsfaser: det estetiska, det etiska och det religiösa. Den första och vanligaste är den ”estetiska”. Den är sorglös, oreflekterad och osjälvständig, inriktad på njutningar och sensationer och utan etiska förpliktelser. Problemet med att inte ta ställning eller bry sig något är att det alltid slutar med en slags baksmälla där ångest alltid uppstår. Meningslösheten tar över. Visst är det tydligt hur Hannah och gänget passar in på den beskrivningen? Det är precis som om baksmällan nått dem i andra säsongen och deras hedonistiska tillvaro börjar krackelera. Det är denna kris som kan leda till att man uppnår den etiska fasen, men det sker inte av sig självt. Bara för att Marnie eller de andra driver längre och längre ut i livsångest och oförmåga att göra nåt rätt betyder det inte att de automatiskt når meningsfullhet och uppnår det etiska fasen till slut.

Nyckeln ligger i hur de hanterar de val de tvingas göra. Egentligen spelar det ingen roll hur de väljer, bara att de fullföljer sina val och passionerat hänger sig åt det ansvar som valet medföljer. Kierkegaard själv avblåste en förlovning för att han förmodligen tampades med just dessa frågor, att inte kunna ge allt även om valet att gifta sig i sig känns rätt. Ett val är aldrig rätt eller fel, den frågan uppkommer först efter du gjort valet och hur du handskas med det. Detta tycker jag är essensen av Girls. När Hannah blir erbjuden ett bokkontrakt är det givetvis ett fantastiskt beslut att tacka ja, problemet blir när hon inser att hon inte kan skriva en bok och på grund av stressen får tillbaka sitt tvångsbeteende. Trots detta fortsätter hon. Marnie tycks inte veta om hon vill ha Charlie eller inte och Jessa gifter sig trots att hon aldrig tycks kunna släppa in någon på livet. De verkar helt enkelt inte veta vad de vill, väljer något på impuls, agerar ansvarslöst och får slutligen ångest.

Så, vad är nu nytt i det här? Är Kierkegaard något annat än en moraliserande vit gubbe som suckar över de yngre och tycker att alla borde bli religiösa (läs: kristna)? Kanske inte. Samtidigt tycker jag att han är något på spåren. Det är inte icke-normativa levnadssätt som Kierkegaard  är emot, utan att ta ansvar för sina val och på så vis möta sin ångest. Att inte bara tänka på dig själv utan de konsekvenser som dina handlingar och val orsakar. Lika mycket som det kan tolkas som gubbigt och kristdemokratiskt ser jag det som användbar kritik mot dagens cyniska och egoistiska samhälle.  En vanligt dag i patriarkatet alltså: Urgammal vit akademikergubbe – Girls 1-0.

Johanna Söderhagen läser till lärare och bloggar på TV-klubben. Hon har även skrivit om Girls för Mint förut.

Illustration: Jon Munter, blogg

Lämna ett svar