Att välja sina ord

”Du har fina bröst”, sa han.

”Tack”, sa jag inte. Vi låg intill varandra i sängen. Jag log ett intetsägande leende rakt ut i luften ifall han skulle snegla mot mitt ansikte, köpte mig tid, funderade på vad jag skulle svara.

En gång i tiden var jag väluppfostrad. Jag log mot främlingar när deras blick mötte min, svarade artigt när okända tilltalade mig och tackade för komplimanger.

Jag blev tonåring och märkte hur mäns blickar förändrades. Jag kände mig bekräftad och åtrådd när deras blickar och tungor besvarade mina. Jag kände frihet och äventyrslusta. En natt tog mig äventyret till en liten kranskommun där jag aldrig varit, med någon jag precis träffat. Han tryckte mitt huvud mot sitt skrev och lät mig veta att jag skulle suga hans kuk nu.

”Du har fina bröst.”

Jag tackade för komplimanger, för jag trodde på människors välvillighet och tillförlitlighet, på deras goda avsikter, på att de såg mig som en likvärdig människa, med egna tankar och känslor och drömmar.

När främmande blickar vandrade över min kropp och blev till händer, när okända röster recenserade mina kroppsdelar, när någon tog mig på brösten på ett dansgolv, när någon tog mig på rumpan på tunnelbanan, när någon tryckte in sin kuk i min fitta medan jag sov, när händer och röster på stan och restauranger och affärer och arbetsplatser inte slutade fastän jag bad dem, gång på gång,
då tackade jag inte längre.

Komplimanger slutade att vara bara komplimanger. De blev ett ständigt hot om att min kropp inte är min. Om att den är ett objekt som står vem som helst fri att recensera. Kommentarerna blev förtäckta oönskade recensioner från främlingar och att tacka blev att bekräfta den andres rättighet att objektifiera mig. Att ta emot en sådan komplimang vore att trampa på mig själv.

En gång i tiden tackade jag för komplimanger utan att först analysera mina medmänniskor och relationerna till dem.

”Du har fina bröst.”

”Glad att du tycker om dem.”

Illustration: Lidia Blomgren