Avskedsord till sockret

Ett bitterljuvt farväl till en dålig relation.

 

Till sockret

Du var min bästa vän och jag är tacksam för att du har funnits för mig. Du har varit min beskyddare sedan jag var säkert åtta år gammal. Alla minnen vi delar, när jag som elvaåring gick och handlade två chipspåsar för att hänga med dem och MTV Europe Music Awards. Jag tryckte i mig båda på en gång och jävlar vad bra jag mådde.

Förvisso. Jag har alltid varit trött. Men jag har tänkt att det är ju bara jag, jag är trött. Åh Socker, minns du när jag stal tior från pappa och åkte ner till stan för att köpa godis och Backstreet Boys-tidningar. Pappa förhörde mig sedan om pengarna. Jag skämdes. Inte för dig, för pengarna.

Haha, apropå minnen, Socker. Minns du när jag åt två stora kycklingmackor och två vaniljbullar, utan att pausa. Haha, jag minns till och med att jag inte var mätt efteråt och att magen kändes tom.

Jag glömmer aldrig när du som rent socker slank ner i magen när jag inte hade någon mat hemma. Och minns du förresten att jag nästan hela mitt liv levt på chips, godis och mackor. Oj vad roligt vi hade. Speciellt när jag något år senare började bli sjuk och läkarna sa att jag var helt frisk. Ja, men det var ju för fem år sen. Minns du det? När jag var tvungen att sjukanmäla mig åtminstone en gång i månaden. Och jäklar var jag la skuld på mig själv. Så driven och duktig som jag var. Jag var ju ganska stressad också. Så då lagade jag aldrig mat utan åt bara bröd.

Haha, kommer du ihåg när jag svettades, nästan svimmade, hade ledvärk, huvudvärk och var konstant trött. Ja men det är klart att du minns, så har jag ju haft det i fem år. När magknipen kom och jag inte kunde röra mig. Läkarna som fortsatte säga att jag var en fullt frisk tjej. Fortfarande idag har jag inte fått någon hjälp mot smärtan jag får varje gång jag får i dig i någon form.

Jag var ju så frisk så vi fortsatte att umgås. Krama varandra varje dag. Du var ju min bästa vän, ingen annan var där för mig. Jag är ju tacksam för att du fanns. Min kropp visste inte vad näring var och du räddade ju mig alltid från ångesten.

Förutom att jag hatar dig, så fick du ju mig att hata mig. Tjock blev jag, trött och svag. Tittade mig aldrig i spegeln och fick panikattacker i 10 år.

Plötsligt slog det mig: du förgör mig. Jag kommer aldrig mer kunna umgås med dig. Läkarna hjälper mig fortfarande inte och varje gång jag träffar dig blir jag sjuk. Jag läser om dig, att du är den värsta typen. Den som infekterar tarmarna, ger upphov till svåra sjukdomar. Dessutom är du äckligt manipulativ. I en månad kan jag ligga hemma och vara fysiskt förstörd. Jag är en missbrukare och du triggar mig var jag än går.

Idag skrattar jag inte längre. Inte alls. För jag har valt att göra slut med dig. Och jag måste för att kunna leva. Det värsta är att jag litat på dig sedan barnsben. Smärtan som finns i mig när jag varje dag vet att jag inte får umgås med dig i någon form är ångestframkallande. Och att inte längre ha dig vid min sida är det svåraste valet jag gjort. Socker, du är ett rent helvete och att välja bort dig är varje dag en kamp. Bara en liten känsla av obalans och min kropp skriker efter dig. Och ångesten som triggar mig när jag inte FÅR dig – gör mig GALEN. Men vet du, de där panikattackerna som kommer låter jag passera. Även om du kommer hålla dig fastkedjad i mig. Jag saknar dig varje dag, skriker efter dig. Men jag måste göra slut.

Jag är tacksam för att du funnits för mig, men jag vill aldrig mer se dig igen. Tack för de 28 år vi har levt ihop.

Kram!

Jovanna Eriksson studerar på Reklamskolan i Göteborg och har tidigare synts på stan som både barista och DJ.

Illustration: Filippa Goldring

2 Kommentarer

  1. Jonna

    Tack för en jättefin och berörande text!

  2. Vera Radic

    Fantastiskt skrivet!!! Jag tycker mycket ditt sätt att skriva och hur du resonerar! Kram!