Header_otyg.png

I LOVE PARIS IN THE SPRING TIME – ett misslyckande

I love Paris in the Springtime! Är det inte så låten går? Allt jag vet är att jag fallit för klyschan: jag älskar Paris. Staden är vacker, den andas historia och franskhet. Jag älskar att köpa en flaska rödvin och några illaluktande ostar och sitta på trapporna till Sacre Coeur och blicka ut över stadens myller. Och har en väl gett efter för klyschornas inviter, vad bättre då än att gå all-in och uppleva Paris på våren? När en går där i vinterns sista skrik i Sverige och allt är grått, medan den milda solen redan hunnit värma gräsmattan i femte arrondissementet och ditt favoritfik redan har ställt ut stolarna och körbärsträden dignar av härligt doftande, aldrig så ljusrosa blommor. Folk ser varandra i ögonen och ler, kanske kommer ditt livs kärlek snart komma runt hörnet –ja, precis här!—och säga Bonjour, sådär som de gör (kärleken eller fransmän, förtäljer inte historien). Ja, allt kan hända en vårdag i Paris.
Så jag har bokat biljetter, flera gånger, tåg och flyg, i desperat flykt från mörker och kyla, i evinnerligt längt efter Paris på våren.

Och jag har misslyckats varje gång.

Jag är alltid för otålig och anländer för tidigt: när jag sitter där på flygbussen in till stan breder det bruna landskapet ut sig. Medan vi vandrar längs Seinefloden faller ett iskallt regn som när vi till slut når Rodin-trädgården blivit till stora tjocka snöflingor. Vi går fort runt de fantastiska statyerna, fotar med rödkalla fingrar några desperata bilder, och skyndar till museumshopen i stället. Bokloppisen stänger tidigt; handlarna har tjocka vantar på och det är ont om strosande kunder. Ett år kom jag hit med tre nya bekanta—två försvann med nyfunna ragg och jag spenderade Alla Hjärtans Dag med en kille jag knappt kände som hade benet i gips efter en skidolycka. Vi åt kebab i Luxembourg-parken och frös.

Men sen var det den där gången, den där korta stunden en gång när vi tagit oss till Père Lachaise-kyrkogården och gått lite vilse när vi letade efter Dorés grav inne i skogen. Plötsligt stod vi mitt i en solupplyst glänta, i den mäktigt magiska kyrkogården, och kinderna blev varma och fåglarna började sjunga och det var inte en enda annan människa där och längs de gamla, vittrande stenarna färgades gräset lila av små krokusar. Och då insåg jag, igen, att Paris ju är den vackraste, mest romantiska staden i världen och att jag älskar den hejdlöst. Jag kommer fortsätta åka dit och hoppas på att en gång få fatt på den magiska våren. Men vet du, det spelar ingen roll om jag någonsin lyckas.
För I love Paris in the winter when it drizzles. Också.

Illustration: Shen Bjermarker


Kommentera