100 år av exotifiering

Till 1920-talets Paris kom en dansare vid namn Josephine Baker för att göra karriär. Hon gjorde otaliga nummer och shower men märkte så småningom att det var vissa saker som funkade bättre än andra. Ett av hennes nummer gick ut på att härma vad hon tänkte var en dansande kvinna från ett varmt land utanför väst iklädd en kjol av bananer. Detta nummer är än idag Bakers mest kända och återkom i flera av hennes shower. Inte för att hon själv gillade dansen särskilt mycket utan för att hon märkte hur publiken som i stort sett alltid bestod av vita, älskade den. Hon utnyttjade bilden européerna hade av henne som exotisk och låtsades ha ett annat ursprung än amerikanskt för att väcka mer intresse kring sin person och det funkade. Den vita medelklassen i Paris var intresserade av upptäcksresande och ”världen utanför” som höll på att ”upptäckas” och utforskas. Bakers sexuella danser, icke-vita utseende och användandet av stereotyper gjorde henne omåttligt populär och gav publiken precis det som den tyckte var spännande.

Här kan du se Josephine Baker uppträda med sin banandans:

Under samma period i det segregerade New York uppkom något som senare kom att kallas ”The Harlem Renaissance”. Detta utgjordes av några år av ett intensivt och blomstrande kulturliv i stadsdelen Harlem i New York. Musik, konst, poesi och dans är exempel på några av de yttringar som blev populära både i och utanför staden. Den dåvarande vita medelklassen vallfärdade till den mytomspunna stadsdelen för att kolla på uppvisningar i Charleston och gå på områdets klubbar. Detta till den grad att Harlemborna själva inte kunde gå dit längre på grund av att vita och färgade människor inte fick vara gäster i samma lokaler.

Här kan du höra ”That’s all right” i originalversion av Arthur Crudup, samt covern ”That’s alright mama” av Elvis Presley:


Under 1940-talet blev den så kallade rhythm and bluesen allt mer populär. Eftersom det var en genre där utövarna var icke-vita spelades skivorna på de radiostationer som var speciellt inriktade på så kallade ”race records”, alltså musik som inte gjordes av vita. Ville man lyssna på dessa radiostationer fick man göra det i smyg då den icke-vita genren ansågs för sexuell, aggressiv och farlig. När man så småningom märkte att publiken växte insåg man musikens kommersiella värde. Vita artister gjorde låtar från rhythm and blues-genren men med vad som ansågs vara en mer ”städad” version. Detta för att kunna sälja skivor till vita ungdomar. Så småningom utvecklades genren till att bli rock n roll och även rockabilly som var mer influerad av countryn. Idag är rocken en genre gjord av vita för vita.

Här kan du höra ”Tutti Frutti” i originalversion av Little Richard samt coverversionen av Pat Boone:

Idag snart 100 år efter Harlem-renässansen pågår exakt samma sak i vår samtidskultur. Hiphopkulturen som från början blivit utsatt för kritik har också exotifierats mera allt eftersom det kommersiella värdet har vuxit. Musiken har ansetts farlig, kritiserats för sitt sexuella uttryck och kallats aggressiv. Det vita väst har alltid exotifierat det som inte är den egna kulturen och då använt sig av samma utgångspunkter som finns med sen kolonialtiden. Det sexuella, det råa, det naturliga och det primitiva är alla egenskaper man gillar att förhöja hos andra för att göra dem spännande. När det här används inom populärkulturella områden som till exempel musik blir rasismen legitim i större utsträckning eftersom den anses vara positiv, när exotifieringen i själva verket är ett rasistiskt uttryck som återkommer inom populärkulturen igen och igen. Fortfarande tycker vi om att hypea och tillskriva artister egenskaper som egentligen inte finns för att öka underhållningsvärdet för oss själva. 100 år efter Josephine Bakers stereotypa dans gillar vi fortfarande att titta på och uppleva en icke-vit kultur som är exotisk, sexuell och aggressiv eftersom det spär på känslan av den vita överheten.

”Hound dog” av Big Mama Thornton samt cover av Elvis Presley:

Julia Ivarsson är kulturprojektledare, supercool dj och klubbarrangör, stilikon och världsberömd bloggare. Julia har också gjort en rockig playlist åt oss på tema hål.

Illustration: Amanda Åkerman

Lämna ett svar