Header_otyg.png

Drömmen om Guld

Cajsa Landin flyttar Västerut. Igen.

I vattnet strax utanför Manhattans sydligaste punkt ligger en liten, liten ö. Anländer du staden från den vida Atlanten ser du tinnarna på dess hus innan du ens hinner ana hur metropolens byggnader sträcker sig mot skyn. Ön heter Ellis Island och var under några år runt förra sekelskiftet den största inträdesporten till Amerikas Förenta Stater. Tolv miljoner människor passerade dess dörrar; en tredjedel av dagens amerikaner kan härleda sin släkttavla till någon som kom in till landet därigenom. Direkt efter avstigning från flera veckor till sjöss blev immigranterna inspekterade från topp till tå, fysiskt, mentalt och juridiskt. För många blev väntan på den lilla ön lång. Bedömdes de vara allvarligt sjuka kunde de hållas i veckor eller månader innan de kunde återförenas med sina familjer i det nya, okända landet. Men människorna lät sig inte avskräckas, för det som väntade på andra sidan grindarna skulle vara värt det.

Drömmen om Amerika: den fanns även i Sverige. Drygt en miljon svenskar lämnade landet på mindre än hundra år, med hopp om ett bättre liv på andra sidan Atlanten—inte en så liten siffra för ett land som runt förra sekelskiftet bara hade fem miljoner invånare. Förenta Staterna var möjligheternas land. I Sverige fanns svält, misär och religiöst förtryck, men vykorten från släktingar som redan farit västerut utlovade otänkbara rikedomar till de som vågade ta steget. Till den strävsamma människan skulle Amerika ge ett nytt liv. Det glittrade på horisonten, det målades upp och har fortsatt målas om i hundratals år. Det okända landet utlovade lycka.

Jag var elva år första gången jag flyttade dit. Det var en ”kul grej” mina föräldrar ville testa i ett år. De var unga, rastlösa och hade alltid varit sugna på att uppleva USA, att se vad det kunde vara för äventyr. Nu, 20 år senare, är de fortfarande kvar och jag har precis flyttat hit för sjätte gången. Vi kunde nog inte ana vilken livslång relation vi gav oss in på när vi for västerut den där första gången. Det som en gång var ett äventyr har kommit att bli en del i berättelsen om vilka vi är.

Vi lämnade ingen misär, den där augustidagen 1993 när vi flyttade, och den hårt bevakade gränsen tillåter inte längre en fattig bonddräng att skapa sig ett nytt liv här hur som helst. Men någonstans i packningen hade vi ändå den kittlande drömmen om att allt var möjligt i det nya landet. Och på något märkligt sätt lyckades USA gång på gång infria den. Vi var lyckliga där, i de stora viddernas land. Vi åkte längs breda motorvägar till mäktiga nationalparker där det fortfarande bor Navajoindianer och cowboys med stora hattar. Vi slet alla fyra och belönades med akademiska och professionella framgångar. Visserligen flyttade vi tillbaka till Sverige, flera gånger till och med, men efter något år ryckte det alltid i drömfångaren och vi packade våra väskor igen. Min egen bild av USA har förändrats med åren, blivit mer komplex och politisk så att glorian har falnat i kanterna, men det kan inte hjälpas: när jag för några månader sen, nyanländ med nattflyget till JFK och med 23 kg flyttlass i en trasig resväska stod på taket till en gammal pastafabrik i Brooklyn och tittade på soluppgången över Manhattans brokiga siluett, då kändes det som att möjligheternas land bredde ut sig framför mig återigen. Som att om jag bara jobbade hårt nog, skulle den glimmande, glittrande, magiska lyckan vara min.

Går man in på Ellis Islands hemsida idag kan man ta en interaktiv tur genom inträdesproceduren. På sista sidan står det: ”Your journey to America is complete and your new life has begun.”

Och då är det precis som att de vet vad jag menar.

Cajsa Landin behöver inte längre längta efter New York som sist hon skrev för Mint, men dricker fortfarande lika mycket vin. Hon bloggar här och när det ska road-trippas genom amerikanska södern lyssnar hon med fördel på denna.

Illustration: Ingrid Rognstad

Kommentera