Spårvagn 6 till framtiden

Det har regnat ovanligt lite för att vara november i Göteborg. Men denna morgon kommer det från sidan, ovanifrån, underifrån. Jag betraktar människorna på  andra sidan hållplatsen. Det  är fullt i väntkuren. De som inte får plats står med nedböjda huvuden under paraplyer som ilsket vränger sig. Det går inte att värja sig mot varken vinden eller måndagens måsten.

Den orangea skylten lyser längre upp på gatan. Spårvagn nr 6, inga byten. Luggen som noggrant rätats ut med plattång lockar sig i fukten som dunstar från tunga ytterkläder. Rutorna immar sakta igen. Över Götaälvbron ligger dimman tät men kranarnas konturer skymtar ändå fram, de reser sig upp mot himlen likt utropstecken. Staden har vaknat men jag stänger ute ljudet av den med hjälp av hörlurar hårt instoppade i öronen. Det är så vi gör. Sida vid sida sitter vi med böjda nackar och stirrar på våra telefoner. Ihop men inte tillsammans.

Trots  den tunga luften  vill jag inte  kliva  av. Men jag  gör  det  ändå,  precis som jag  har  gjort  de senaste tjugonio månaderna. En kort promenad och jag är framme vid det gula tegelhuset på torget där det alltid blåser. Någon har sprayat hora på entrédörren i glas. Jag tar ett djupt andetag, sätter nyckeln i låset och går in.

Lampan på jobbtelefon lyser rött. ”Du har sju nya meddelanden”. Det är samma kvinna som har ringt. Hon säger att hon är så ensam, att hon vill dö. För varje nytt meddelande ökar desperationen i hennes röst. Till slut hörs inte längre några ord, bara tårar. Det är för tidigt att ringa tillbaka. Jag antecknar hennes namn på en lista. Kvinnan blir nummer elva. Tio personer står före. Tio stycken jag inte hann ringa innan fredagen blev till helg. Namnen byts ut men listan tar aldrig slut. Jag har inte vant mig vid att inte räcka till. Vill inte vänja mig.

Till blaskigt automatkaffe serveras staplar och diagram. Stadsdelen ligger back. Nio miljoner. Jag har aldrig förstått mig på så stora summor men jag vet att det kommer innebära att socialtjänsten får skära lite till i den redan söndertrasade äldreomsorgen. Det vita arkivskåpet på mitt kontor är fyllt med livsöden men jag hinner sällan lyssna till dom för tid är pengar och kvinnan som gråter över att hon är så ensam kostar. Varje personnummer på de färgglada akterna i hårdpapp ingår i en budget som måste hållas.

Jag  förstår  inte  nio  miljoner  men  jag  förstår  ensamhet. Jag  ringer  kvinnan,  jag  kan  inte  hjälpa henne,   men min röst lugnar henne.

Himlen skiftar färg från grå till mörkt blå, måndagen är snart över. Jag stänger ner mailen, kopplar bort telefonen och skriver ytterligare fyra namn på listan. Jag låser in ropen på hjälp tillsammans med de övriga livshistorierna. Sätter i hörlurarna och tar spårvagn nr 6 bort från framtiden. Inga byten.

Frida Holmqvist är socionom, sjunger i Slynkören och är en del av Relationsrådet i Christer i P3.

Illustration: Christina Pettersson

Lämna ett svar